Filipperbrevet 4:4-7
Ibland tänker jag att när vi läser bibelord som någon har delat på sociala medier så utgår vi ifrån att de som delar känner precis det som står i bibelordet. Att den som delar bibelordet ovan redan är fylld av glädje, frid och vänlighet, och att de i sin självtillräcklighet vill skryta om det på sociala medier. Men tänk om det istället är tvärtom? Tänk om man läser och delar ett sådant bibelord för att man själv är i desperat behov av allt det? Att man är fylld av oro, att det känns som att ens dagar av glädje är över, att man inte har kraft över att hjälpa andra och att man inte orkar samla sig till bön hur man är försöker. Det är som att man vandrar igenom en öken av hopplöshet.
Det är då vi som allra mest behöver Paulus ord från Filipperbrevet. Paulus skrev brevet när han själv satt i fängelse i Rom, ändå skriver han till filipperna att de ska glädja sig och alltid be och vädja till Gud. Det är ingen skrivbordsprodukt från Paulus utan något han själv har upplevt. Under sitt långa liv i Kristi tjänst har han genom alla sina lidanden fått uppleva att det är det enda som håller, det enda som hjälper genom livets alla skeenden. Vi måste välja glädjen, vi måste välja Jesus och hans närhet, det är den enda som kan ta oss igenom ökenvandringen. Även när vi inte känner att vi vill eller orkar, måste vi välja glädjen, men inte vilken glädje som helst. Det handlar inte om känslor utan helt enkelt att vi får minnas att vi har vår djupaste förankring i Jesus och ingen eller inget annat. Inget annat kan ge oss den frid vi behöver, Guds frid däremot är ”djupare än vi någonsin kan förstå”.
”Tacka honom och låt honom veta vad ni behöver” skriver Paulus och det är en viktig poäng han har. När hopplösheten griper tag i oss glömmer vi lätt allt det goda vi äger. Vi kan lita på att Han lyssnar tålmodigt när vi berättar, om vi bara är ärliga och lägger av oss alla våra masker inför Honom. Till Jesus behöver vi inte säga ”allt är bra, allt är bra” om allt inte är bra. I vår bön till honom får vi gråta och säga precis som det är. Han lovar oss att med sin frid ge ”våra tankar och våra hjärtan skydd”. Är det inte precis det vi behöver? En rustning satt över våra trasiga och såriga hjärtan och tankar. Ett skydd där vi får vila i Guds frid tills vi får läka ut. Det kan ta tid, men Guds löften kan vi lita på. Löftet är ett ankare av hopp ⚓️